Ibland lägger vi oss på rygg och tittar upp mot himlen. Då kan det hända att vi iakttar ett moln som formar sig på himlen. Vi följer det med blicken; hur det tornar upp sig, förflyttar sig och skymmer solen för en stund. Ögat kisar för att skydda blicken från det starka ljuset som lyser igenom. I Karin Ohlins utställning ”Efterbild” visas ett antal teckningar i grafit som utgår från dessa stunder av molnbetraktelser. Hon kallar dem för ”molnteckningar”, både för att beskriva vad hon ser och vad hon gör.
Under arbetsprocessen fäste hon pappret på en mdf-skiva som stöd för själva teckningen. Efter en tid blev även mdf-skivan en del av teckningen, som en omgivning eller en kontext för teckningens tillkomst. Mötet och övergången mellan det rena vita pappret och teckningen – molnen – och mdf-skivans ljusbruna skiftande struktur började att integrera. Att betrakta ”molnteckningarna” är som att röra blicken över två helt skilda men ändå likartade ytor. Teckningarnas tydliga och övertygande återgivning av molnen skärper blicken att också studera vad som händer omkring, som hur grafiten samlar sig i kanterna av pappret och hur mdf-skivans rispor och skiftningar också bidrar till gestaltningen. Som en annan form av himmel.
Utställningen innefattar även ett par skulpturer, sprungna ur föreställningar som både är nya och alltid har funnits i Karin Ohlins konstnärskap. Det handlar om en balans mellan det koncentrerade, det objektmässiga och formens gåtfulla öppenhet.
Karin Ohlin har allt sedan hon gick ut Konsthögskolan 1995 arbetat i koncentrerade format och skapat en produktion av verk som idag intar en egen ställning på den svenska konstscenen genom sin poetiska och mångbottnade reduktion. Hennes formspråk kombinerar ett slags surrealistiska anslag med minimalistisk objektmässighet och stringens. Genom ett minutiöst och omsorgsfullt hantverk framstår skulpturerna förbryllande lika sina förlagor och kan vid först anblick förväxlas med ett slags ”ready-mades.” Det finns emellertid förskjutningar, förändringar och placeringar som genastlyfter fram helt andra dimensioner i verken och öppnar upp för ett seende som åskådliggör objektens visuella och formella lyskraft.