I utställningen “Signs of Savage” går Monika Marklinger tillbaka till ett mer traditionellt måleri. Men det är naturligtvis inte utan konceptuella ambitioner. Hennes konst har ofta befunnit sig i den måleriska periferin och har dominerats av politik, slogans och plakatestetik. Hennes tekniker har snarare manifesterats i installationer med affischer, skyltar och billboards än med traditionell olja på duk. Det ingår visserligen en installation med vykort monterade på en vägg men det är framförallt målningarna som berör i hennes konstnärliga undersökning av dagens Tahiti i Gauguins fotspår.
I målningarna finns det gott om citat från nämnde konstnär. Dessa är både slagkraftiga, humoristiska och tankeväckande. De både friar och fäller Gauguin som sökare av något oförstört och ursprungligt. Vi måste ju också betänka att han trots allt anländande till Tahiti med den franska kolonialmaktens båtar. Och även om han försökte ställa sig utanför den västerländska kontexten kan man inte lösgöra honom från den och helt inkludera honom i nya ämnesområden.
Estetiskt är Marklingers bilder slående och det att hon målar fram bokstäverna endast genom att lägga deras skuggor gör att de inte stör bildrummet som de annars skulle kunna göra. Målningarna är i sig kollageartade med både samtida tahitiska motiv och referenser till Gauguin och 1800-talet. Flera av målningarna har klart dekorativa inslag som förstärker det politiska budskapet och refererar till Marklingers tidigare arbeten. De är genomarbetade fast med ett snabbt anslag och man kan lätt associera dem till reklamskyltar som i vissa länder (av kostnadsskäl) målas upp istället för att tryckas.
På något vis känns denna utställning som om den borde ha gjorts tidigare. Alltså en utställning där vi får återbesöka Gauguins paradisö men där kuratorn låter utställningen speglas i vår tid och med postkoloniala reflektioner. För ett par år sedan gjordes just en intressant sådan på Tate Gallery i London. I den presentationen gjorde man en poäng av att göra kopplingar till både miljö och frågor av utopisk natur. Marklingers målningar har liksom Gauguins bilder en underbart uppskruvat färg som också ger kopplingar till stereotyper kring det vi tidigare (före Hans Rosling) kallade U-länders estetik, reklam och försäljningsspråk. Kanske är det därför som Marklinger har hittat till denna diskurs?
Tahitis självbild verkar inte riktigt gå att separera från Gauguin. Det vill säga hur han gestaltade landet i bild och ord. Det syns i hur landet profilerar sig, hur turister välkomnas och säkert finns det även med även i tahitiernas identitetssökande. Detta kunde man redan finna manifesterat i Gauguins målning ”D’où venons nous? Que sommes nous? Où allons nous?” alltså, Var kommer vi från, vilka är vi, vart skall vi? Detta citat finns förstås även med i en av Marklingers målningar, och det känns än mer aktuellt idag, både för Tahitierna och världen i stort. I målningarna finns de barbröstade kvinnorna från Gauguins bilder med, men också de samtida tahitierna är avporträtterade som väntande kvinnor och passiva män som sitter under parasoller. Man kan inte annat än undra varför de får sådana inaktiva roller?
Gauguin, som själv bröt med finansvärlden för att bli konstnär, sökte omvärdera de då rådande västerländska existentiella kraven och möjligheterna. Det var hans egna utforskande, men han gjorde också politik av sina resor till Tahiti. Man skulle kunna tolka det som att Marklinger också är inne på något liknande. Kan man spegla Europas ekonomiska läge i drömmen om en utopin som kanske finns kvar på just Tahiti? Vi sneglar mot något till synes oförstört när situationen i Europa är kaotisk. Kriserna avlöser varandra och EU möter återkommande både moraliska och ekonomiska utmaningar. Marklingers tolkningar av utopi och verklighet i “Signs of Savage” är en utmärkt kombination av ett estetiskt och politiskt undersökande måleri.
Jakob Anckarsvärd
