Modernistisk melankoli skildrad med teknisk briljans
På håll tycks tiden stå still i Henrik Samuelssons nya målningar. Går man nära fångar bildytan uppmärksamheten genom sina mönster. Samspelet mellan bildernas stämningsläge och det tekniska utförandet är mästerligt.
Det ligger ett melankoliskt grundackord i Henrik Samuelssons senaste svit målningar, vilken motiviskt kretsar kring ett antal strikt framställda arkitektoniska miljöer. Det är melankoliskt och tomt: interiörerna innehåller visserligen olika möbler som antyder att liv skulle kunna finnas där, men rummen är i övrigt avskalade på andra tecken på mänsklig aktivitet. Inga målningar på väggarna, inga mattor på golven, inget stök eller smuts, bara geometriska, kliniskt avbildade och mycket ödsliga rum. Inte heller utomhus finner man mycket till liv. Skådar vi ut genom fönstren visar omgivningarna ofta upp sig sin värsta senhöstskrud eller ser helt enkelt nedbrända ut. Kanske skönjer vi någon tät granskog i horisonten.
Inte blir det mycket bättre när Samuelsson tar oss ut i det fria för att se arkitekturen utifrån, där jag känner igen byggnationer från skogskyrkogården. I ett utomhusmotiv finns även, lite oväntat, två husvagnar. Dessa ser mer slitna ut och är inte heller uppställda enligt någon strikt geometri. De bryter därför av det lätt sterila som präglar resten av sviten.
Nej, någon munterhet råder inte på galleri Flach. Ändå blir jag glad. Inte i första hand för att konstverken speglar säsongens sinnesstämning eller för att jag själv är en mörkklädd dysterkvist, utan för att Henrik Samuelsson är en mästerlig målare. Då menar jag inte i första hand hans odiskutabla tekniska skicklighet, utan hans förmåga att foga samman stämningsläge, motiv och utförande.
De i huvudsak modernistiska byggnader som återkommer i denna svit målningar har hamnat i en sorts tidsmässig limbo. De är representanter för en arkitektonisk stil, liksom för en ideologi som på en gång ligger nära och långt borta. Nära, eftersom den stilistiskt fortfarande präglar så mycket av det som byggs i dag. Långt bort, eftersom det samhälle som för 60–70 år sedan ledde fram till den bakomliggande ideologin tillhör historien.
Henrik Samuelsson fångar denna tvetydighet. Ibland påminner målningarna om datagenererade miljöer och hamnar därför i ett kliniskt tidlöst tillstånd. Men genom sin tekniska briljans lyckas Samuelsson ge rummen en annan dynamik. Målningarna kan förefalla enkla i sin komposition, men när jag dröjer vid dem hamnar de i ett mellanläge, utplattade och på samma gång skiktade i olika lager. Och i ytan sker hela tiden saker som fångar min uppmärksamhet, exempelvis de mönster som förefaller vara krackelerade. Här kommer melankolin tillbaka: genom gliporna anas en svunnen tid.
