Att möta Rickard Sollmans verk är alltid förknippat med en stark rumslig upplevelse som bottnar i en noga uttänkt arkitektur och ett minutiöst väldefinierat måleri. På ett både storslaget och sparsmakat vis placerar Rickard Sollman sina målningar och objekt i rummet med största möjliga fokus på relation och balans. Han plockar sönder och sätter samman måleriska, skulpturala och arkitektoniska objekt. Det är en strävan som är lika påtaglig i varje målnings inre geometri, som i den övergripande helheten verken emellan.
Det handlar om ett komplext byggande av strukturer som tar sin början i varje enskilt penseldrag, i den fina måleriska detaljen. ”Måleriet har som medium ett slags inbyggd tröghet, en ofrånkomlig långsamhet. Jag har liknat måleriet vid ett sätt att hantera ett slags missbruk, ett livslångt självupptaget projekt. Det handlar i grunden om att lära sig att uppskatta att den ena dagen är den andra lik.” säger Rickard Sollman själv.
Rickard Sollman arbetar utifrån existentiellt förankrade frågeställningar. ”Jag är intresserad av hur vi som människor avgränsar och definierar oss i verkligheten, hur vi blir till i samspelet med andra och vår omgivning.” Rickard Sollman ser måleriet som ett slags pendling mellan det kognitiva och det fysiska, eller det två- och tredimensionella. Ett läge där måleriet kan betraktas som både yta och rum, där betraktaren och rummet görs till aktiva medskapare. Rickard Sollmans metod är repetitiv och långsam. Måleriet är ett slags modersmål och de rumsliga installationerna är dialekter av detta språk. Kopplingen mellan färg och rum, kropp och seende – måleriets arkitektur – är någonting som Rickard Sollman systematiskt undersökt.
Rickard Sollman har under årens lopp utforskat måleriets historia med ett särskilt intresse för det storslagna och sublima måleriet på 50- och 60-talen, liksom för minimalismens komprimerade och fysiska anslag. De nya verk som nu visas för en dialog med dessa perioders konstnärliga ideal i en samtid då i ingenting finns kvar av den tidens anspråk eller retorik.
Eva-Lotta Holm Flach
To confront Rickard Sollman’s works is always associated with a strong spatial experience that derives from a meticulous architecture and a minute, well-defined way of painting. In a both grand and fastidious way Rickard Sollman places his paintings and objects in a room with the greatest possible focus on relations and balance. He deconstructs and assembles painterly, sculptural and architectonic objects. It is a quest that is as substantial in each paintings inner geometry, as in the overall totality within the works.
It is about a complex construction of structures that begin in every isolated brushstroke in the fine, painterly details. “Painting as medium has a sort of built in slowness, an unavoidable deliberateness. I have likened painting with a way of dealing with an addiction, a life-long self-centred project. It is basically about learning to appreciate that one day is much like the other”, says Rickard Sollman.
Rickard Sollman works from existentially rooted questions. “I am interested in how we as people delimit and define ourselves in reality, how we take shape in the interaction with others and our surroundings.” Rickard Sollman sees painting as a floating action between the cognitive and the physical, or in the two and three dimensional. A state where painting can be seen as both surface and room, where the beholder and the room is made into active co-creators.
Rickard Sollman’s method is repetitive and slow. The painting is a sort of mother tongue and the spatial installations are dialects of this language. The connection between colour and room, body and vision – the architecture of painting – is something that Rickard Sollman has systematically studied.
During the years Rickard Sollman has explored the history of painting, with a particular interest in the grand and sublime painting of the 50s and 60s, and the compact and physical features of minimalism. The new works being shown are engaged in a dialogue with these periods’ artistic ideals in the present age where nothing is left of earlier times claims and rhetoric.
The Stations of the Cross
När Barnett Newman arbetade med sin version av The Stations of the Cross (1958-66)* och Be II (1961/64) närmade han sig inte varje enskild episod i berättelsen utan menade att allt sammanföll i ropet på korset, ”Lema sabachthani”, människans klagan över sin övergivenhet.
Jag har funderat mycket kring frågan hur den religiösa bilden ser ut i vårt sekulära samhälle, hur dess motivvärld har blivit utsliten och associationerna förverkade. Själv har jag blivit trött på figuration. Har den föreställande bilden överhuvudtaget i all sin brutalitet förvandlats till någonting icke fungerande i det allt tröttare ögat/hjärtat?
I mitt arbete ville jag se vad se vad bilden var och inte vad den föreställde, tränga in under och bakom, frilägga själva förutsättningen för berättelsen.
Måleri är i grunden ett hantverk, att sätta fast pigment utblandat med ett medium på ett underlag. Detta är det reella och själva aktiviteten måleri. Ibland vill jag tala om den nivån, och ibland inte. Men genom att tala om den, beröra den, kanske man också synliggör det imaginära?
I min tolkning av Stations of the Cross är formatet A4, ett standardiserat format. Ytan är förberedd för en skrift eller en bild. Under processens gång raderades bilden stegvis i min föreställning tills endast den underliggande och bärande strukturen kunde anas genom lagren av krita, pigment och lim. Bilden transformerades från bild till frånvaro av bild, återgick från att vara subjekt till objekt. En behållare, tömd på sitt innehåll, en projektionsyta för en föreställning. Berättelsen berövades sin linjära kronologiska struktur och närmade sig istället en rituell narrativitet. Ett berättande i handling, tid och rum.
Så blir så småningom fjorton platser i verkligheten förbundna med varandra.
En karta ritas.
Stockholm i november 2008
Rickard Sollman
* En avbildning av Jesu sista timmar uppdelad i 14 episoder, eller stationer, ofta även kallad Via Dolorosa eller Way of Sorrows