Att betvinga glömskan, att inte låta dess pudersömn dränka vårt kollektiva minne, måste vara ett av vår tids viktigaste credon. Det gäller allt från nolltolerans av förintelse-förnekelser till att inse det omistliga värdet av vår samlade, kulturella kunskap.
I hög grad är det just detta som utställningen ”Bortom glömskan” handlar om – en presentation som uttalat försöker visa på potentialen i korsbefruktningen över generationsgränserna. Liksom i Belenius/Nordenhakes utställning ”Space Is Only Noise” griper ”Bortom glömskan” över ett avsevärt erfarenhetsspann, från mycket väletablerade konstnärer till nyss utexaminerade.
I curatorn Carl Fredrik Hårlemans insiktsfulla ”programförklaring” anar man en inkapslad nyfikenhet över vilken samstämmighet eller divergens man kan förvänta sig. Men någon åldersrelaterad distinktion vad det gäller de aktuella verken är svår att göra. Hantverksmässigt handlar det om sex konstnärer som väl behärskar sina medel, oavsett deras respektive födelsedatum.Eva Lange är den som ställs inför flest utmanande möten. I första rummet löper hennes stora gipsskulpturer som en ”vit tråd” genom den långsmala salen, förenande Kjell Strandqvists både strama och amorfa verk med André Talborns kraftfulla målar-anarkism. Märkligt, förresten, hur väl Strandqvists och Talborns verk kommunicerar, ett i sanning svårförutsägbart fenomen.
I samma rum svarar Gabriela Spilsburys akvarellvägg – illusoriskt förklädd till rostig, korrugerad plåt – på Langes arkaiska elegans. Salen liksom krymper; Spilsburys verk sätter otvetydigt stopp för flyktpunkten. Blickande in från entrén blir effekten liknande den i perspective japonaise; de stora, dominanta formerna som befinner sig längst bort liksom pressar sig mot betraktaren.
Mer attitydmässig systerlikhet finner man mellan Langes verk och Johanna Fjaestads monokromt nedtonade figurationer. Färgackorden kan associeras med Luc Tuymans, men bildspråket är löpande och fritt. Som om Fjaestad söker något bortom föreställningen av bilden, något närmast abstrakt – eller musikaliskt.
I det inre rummet anar man att allt fallit på plats som genom ett litet under (och det vet alla som någonsin hängt en utställning att så sällan sker).
Disa Rytts vägg med skira, transparenta färgfält och betonade diagonaler liksom viskar till Langes verk ”Colonna con capello” – vilket även det bygger på triangeln och diagonala förskjutningar. Rytt är också den som slår an färgackordet i den första salen, med sitt konstruktivistiska poem i orange mot transparent vitt.
I det inre rummet blir anslaget mer sakralt och kontemplativt, och av spatiala skäl också mer intimt. Som interpunktionens kontrasterande märkesman fungerar André Talborn med ”Horror Vacui” – en dunkelt glödande målning i rött, blått och svart. Verket hämtar tydligt stöd i sin exklamation av Gabriela Spilsbury rumsförenande akvarellvägg med böljande och bågnande ”plåtformer”
