Jorden vi ärvde
Text: Leif Mattsson
Om man inte upplysts om det skulle man knappast anat att utställningen ”Marken sviktar” är en debut av en nyligen utexaminerad konstelev (Umeå konsthögskola 2013). Julia Selins massiva målningar – både till yta och struktur – uttrycker en mognad som säkerligen kan få väletablerade konstnärer att känna avundsjukans bittra smak.
Det är mustigt, det är blankt, det är skirt, det är strävt. Som närläsningar av natur eller organiska tillstånd är målningarna mycket intressanta; de bärs av en autonomi man sällan ser på debutpresentationer.
Visst vilar det en behagfull retrokänsla över utställningen, fylld av verk som för ett trettiotal år sedan skulle kunnat signeras Per Kirkeby eller Anselm Kiefer. Och naturligtvis går det också att läsa in kopplingar till nordisk naturromantik från sent 1800-tal.
Det organiskt relaterade och emotionellt syftande måleriet har visat sig förvånansvärt hållbart genom åren. Det dyker upp med viss regelbundenhet på både mindre och större gallerier. Men då rör det sig oftast om etablerade konstnärer som alltmer förädlat sina redskap (och ibland stagnerat under resans gång, det skall också sägas).
I dagsläget är det väl framför allt Andreas Eriksson man tänker på när det gäller utvecklandet av den organiskt måleriska formen. Hans jordiga och ofta konceptuellt färgade naturromantik har förmodligen inspirerat ett stort antal yngre konstnärer till att bemästra och förfina en av de svåraste tekniker som finns inom skapande konst: måleriet.
Julia Selin är inte blygsam, och varför skulle hon var det? Skalan, kraftfullheten och det konsekventa utförandet tyder på en vilja som inte sviktar. Förhoppningsvis finns här också ett sökande sinne som fortfarande är öppet inför kreativa misslyckanden, som också välkomnar blundern och fadäsen?
För konstnärer i vardande kan det kanske låta som en kontraproduktiv eller tom retorik, men småningom inses möjligen att genvägar inte alltid leder till intressanta utposter. Längs de snirkliga skogsstigar som Julia Selin uppenbarligen valt att färdas står förmodligen mer att finna: strukturer, mönster, avlagringar, fukt och mylla. Det är där hon med sin uppenbara, konstnärliga talang bör tillåta sig att gå vilse ibland, eller åtminstone prova en eller annan lekfull omväg – allt för måleriets skull.
Stockholm 2014-09-04 © Leif Mattsson
