”Tiden är filmkonstens hörnsten på samma sätt som tonerna i musiken, färgerna i målarkonsten och rollen i dramat”, hävdade den legendariske filmskaparen Andrej Tarkovskij. Konstnären Jessica Faiss återkommer ständigt till tiden både som motiv och som stilgrepp i sina verk. Även titeln på hennes senaste utställning på Galleri Flach framhäver detta: ”Timeline”. Tidslinjen – en summarisk historieskrivning, en kronologi, ett förlopp.
Videoverket ”Dusk” är en filmsekvens från en bilresa i ett skymningslandskap. Dagsljuset har nästan slocknat. Skenet från ett par billyktor speglar sig i asfalten. Vägen slingrar sig igenom en skog medan farten suddar ut trädens mörka konturer. En mötande bil närmar sig. Det blir tomt på vägen igen. Under ett ögonblick suddas allting ut som om en puff av lätt dimma dök upp från ingenstans. Det kan även finnas en annan förklaring. Alla som någon gång har kört trötta känner igen vanmakten när ögonlocken är så blytunga att de bara faller ner. Under en livsfarlig sekund försvinner koncentrationen. Det är ett hemskt uppvaknande när vi inser att medan händerna låg på ratten och foten vilade på gasen – var medvetandet någon annanstans.
Det händer inget dramatiskt i Faiss filmsekvens. Tvärtom. Monotonin utgör verkets grundstämning. Samma resa loopas om och om igen. Varken startpunkten eller slutdestinationen är given. Blicken hypnotiseras inte av några spektakulära bilder. Faiss tar oss istället med på en färd där ingenting särskilt händer. Det som framträder är tidens oavbrutna rörelse, de förbipasserande ögonblicken som tillsammans adderas till evigheten.
”Dusk” är inte Jessica Faiss vackraste verk. I jämförelse med den poetiska ”Halong” (2006) och den nästan futuristiska ”Odaiba” (2004) är den vardagsrealistisk i sin framtoning. Frågan är dock om den inte på det effektivaste sättet går konstnärens ärende, att göra oss medvetna om tidens osynliga gång.
De målningar som ingår i samma utställning är i stora format. Särskilt monumentalt är det avlånga titelverket ”Timeline”. Utfört på en plastfilm löper den över 13 meter. Med ett formspråk som finkänsligt balanserar mellan föreställande, antydan och illusion målar Faiss en bergskedja som om det handlade om förändringar i jordskorpans geologiska utveckling.
På nära håll upptäcker man nedklottrade korta meddelanden: ”who will carry me”, ”no more”, ”livet utan dig”. Ett enskilt människoliv löper här parallellt med jordens historia. Det är ett fenomenalt sätt att fånga tidens gåtfulla logik. En längtan som i ett individuellt öde kännas som en geologisk epok på miljoner år. Minnena är som fossiler från kambrium. Vi har ingen kontroll över tiden. Tiden är en hemlighet, förseglad inom oss.
