Galleri Flach

One of Sweden's leading art galleries

Upcoming

  • No events

SvD: Cullberg/Pietilä: konsten som överskrider mediets gränser

Konsten som överskrider mediets gränser

Det räcker med att kasta ett getöga på Tom Cullbergs abstrakt-realistiska motiv, på Pauliina Pietiläs röd-gröna målningar eller, för den delen, Ramazan Bayrakoğlus textila collage för att åter få bekräftat att de gamla mediala hierarkierna har kollapsat.

ven om såväl Cullbergs och Pietiläs främsta uttryck är måleri, så handlar deras konst om något annat och hämtar sin näring från andra platser än de som är specifika för måleriet. Likaså vore det helt att skjuta bredvid målet om vi skulle nöja oss med att kalla Bayrakoğlus verk för ”textila”. Hela verkningskraften ligger i att konstverken balanserar mot andra medier, att de överskrider mediets gränser.

Man skulle därför kunna se dessa konstnärers uttryck som instanser av vad den amerikanske konsthistorikern Rosalind Krauss kallat det ”post-mediala” tillståndet. I en tid när vad som helst kan fungera som ett konstnärligt medium, blir distinktionen mellan tekniker inte längre avgörande. Därmed blir också tidigare oheliga allianser allt mindre dramatiska. Det förklarar hur Tom Cullberg kan blanda emulsion och måleri, abstraktion och realism, objekt och måleri. Det förklarar också hur Ramazan Bayrakoğlu kan låta fotografin gifta sig med digitala tekniker och ta sig uttryck i textila collages eller ihoppusslade, handmålade plexibitar.

Det ”postmediala” är en nyckel till att förstå vissa, grundläggande förändringar som konstscenen har genomgått under denna märkliga period som vi, i brist på bättre, kallar ”samtiden” och den konst som kommer ur den för ”samtidskonst”. Ändå erbjuder begreppet ingen större förståelse för de olika uttryck som kommer ur den: Tom Cullbergs, Pauliina Pietiläs och Ramazan Bayrakoğlus konst är förstås mer än resultatet av eller symptomen på ett tillstånd.

I Pauliina Pietiläs drivna måleri ser jag den verklighet som är nåbar genom färgseparationen avteckna sig. Hennes miljöer visar mig inte bara hur enkelt bildbehandlingsprogram låter oss förvränga en färgskala genom att ta bort färglager utan också på hur dessa bilder utgör en ”ny” verklighet. Bildbehandlingen ändrar vårt seende på samma vis som fotografin en gång gjorde, men det är först när vi går via måleriet som detta blir tydligt.