SKULPTUR, INSTALLATION
ANDREAS JOHANSSON, GALLERI FLACH/ JOSÉ LEÓN CERRILLO, ANDRÉHN-SCHIPTJENKO
T o m 10/5
Den som stått mitt på Petersplatsen i Rom och omfamnats av de två armliknande kolonnaderna vet hur det känns att bli dirigerad av siktlinjer och perfekta perspektiv. Där, tycks hela konstruktionen säga, precis där skall du stå och känna din litenhet, åtminstone tills någon annan turist med vassare armbågar knuffar dig ur fokus.
Jag kommer att tänka på Giovanni Lorenzo Berninis byggnadsverk inför två rätt olikartade utställningar i Hudiksvallsgatekomplexet: mexikanske José León Cerrillo på Andréhn-Schiptjenko och Andreas Johansson på galleri Flach. Cerrillo arbetar med abstrakta former och konstruktioner medan Johansson skapar en kulissartad installation som försöker återskapa fotografisk realism. Ändå gör de liknande saker; de försöker bägge att instruera sina betraktare hur de skall stå och röra sig i deras respektive installationer.
Andreas Johanssons bildvärld befinner sig i något slags bortglömt, modernt ruinlandskap där simbassänger och husvagnar ligger slitna och oanvändbara. När han tidigare presenterat mindre verk, kände jag mest av en fascination för själva motivet. Men när skalan går upp fångar konstverket på ett helt annat vis in betraktaren.
Sett från sin centralperspektivistiska punkt påminner installationen om det foto med samma motiv som hänger på väggen. Men så snart man ruckas ur den givna betraktarpositionen faller bilden samman i sina beståndsdelar. När jag ser bilden som fragment förstår jag också att den fotografiska förlagan måste vara ett collage och jag blir med ens osäker på vad som kom först. Kanske avbildar fotografiet installationen, snarare än tvärtom.
José León Cerrillo utgår i huvudsak från några få, geometriska konstruktioner. Dessa skjuter antingen ut likt ramar från väggarna, eller så bildar de ett rum i rummet, likt den platsbyggda kub i rosa och blått som liksom fångar in en volym i passagen mellan galleriets två olika delar.
Hos Cerrillo finns ingen privilegierad punkt från vilken hela världen kommer i ordning, tvärtom verkar konstnären aktivt motarbeta idén om perfekt geometri. Cerrillos rum är medvetet fulla av brister och nästan komiska lösningar som de svarta gummimattor som skapar ”hål” i golvet eller de armar som lite oväntat hittas bakom en glasskiva. I installationen erbjuds i stället flera olika positioner att förstå rummet från, för betraktaren att upptäcka under vägs gång.
Mycket har sagts om det enskilda skådande som uppmuntras av centralperspektivet och vad det har betytt för formandet av det moderna västerländska subjektet. Johansson och Cerrillo kan också spelets regler, men de använder dem för att visa att de bara är konstruktioner. Och som sådan blir de mest intressanta i det ögonblick sakerna inte faller på plats.
HÅKAN NILSSON
kultur@svd.se