I Drömtydning skriver Sigmund Freud att den medvetne konstnären, till skillnad från drömmaren, befinner sig i ett varaktigt extatiskt tillstånd. Rickard Sollmans utställning Total Zero kan på många sätt läsas som en dröm där betydelserna långsamt, steg för steg, friläggs för betraktaren. Det utvidgade medvetande som ”undandragandet av förståndets vakter” ger upphov till intar gallerirummet, och det omedvetna språket har med måleriets tekniker skapat en ny linjär berättelse.
Sollmans måleri verkar på flera nivåer samtidigt. Måleriets hantverk och teknik har fått multipla innebörder. Fördrivningar, förskjutningar och förtätningar beskriver på samma gång måleriets tekniker liksom de mentala processer (medvetna och omedvetna) som ligger till grund för det poetiska skapandet. Måleriet blir till en erfarenhetsyta, en händelsehorisont, där själva repetitionen utgör avskedet och befrielsen. Sollman talar om denna erfarenhetsyta, bildyta, som något som befinner sig mellan förnimmelse och tanke, mellan affekt och intellekt.
Det är just i den zonen som Freud placerar den ”psykiska apparaten”. All psykisk aktivitet börjar med en uppladdning och slutar med innervation – urladdning. Mellan dessa in- och utgångar strömmar krafter och skapar en mängd minnesspår vilka vävs samman genom förbindelser, associationer och narrativ. Repetitioner, skalförskjutningar och intensiteter bygger upp ett emotionellt territorium av sensibiliteter och sinnligheter. Betraktaren rör sig genom Sollmans ”måleriska apparat”: från horisontella laddningar i det yttre rummet, avbrutna med två par (skalförskjutna) svartvita målningar speglade i varandra, via det uppresta övergångsobjektet, till rummets vibrerande nollpunkt mellan de svartvita målningarna som här ytterligare har stegrats i skala.
Den röd-orangea målningen skapar den eskalerande laddningen, men också det omvälvande sammanbrottet – katarsis – reningen och förnyelsen, medan två kvadratiska svartvita målningar fångar in besökarens kropp. Dörren är både öppen och stängd, ett svart hål – ett vitt hål, födelse och död. Kroppen, subjektet, pendlar mellan allt eller inget. Betraktaren ställs slutligen inför det absolut tömda nuet, format av förtätningar och förskjutningar, där den manifesta formen är två svartvita tegelväggar – en ingång och en utgång. Total Zero.
Helena Mattsson
