Män är utslängda på vitt fält med en rak fasad som bakgrund. Svarta moln hänger över alltihop, hotar att sprängas. Män i blyerts slåss som galna. Lite Kubricks ultravåld.

Men tittar man närmare är det vardagsvåld, de har vanliga redskap och verktyg i händerna, även en portfölj dängs i huvudet. För att inte tala om krycka. Går du förbi en man med krycka nästa gång, kan du få den i ryggen. Det har gått helt över styr.

En vägg täckt med handskrift från golv till tak ”Vissa dagar känns det mesta ganska meningslöst. Ibland känns det precis tvärtom”. På texten hänger 12 små blyertsslagsmål. En för varje månad. Som om det var själva meningslösheten som får mannen att hoppa på den andres mage.

Patrick Nilsson är monomaniskt upptagen av våld mellan män. Eller så är det männen som är maniska med sitt våld, sina hämnder och skjutningar. Och Nilsson ser det. Ta de svarta siluetterna i ”Dead bastards”. Huvuden med spadar, skruvmejslar, spikar, pennor inkörda i kinden, skallen, ögat. Han går över gränsen in i upprepningens komik. Våldsmanligheten totalsågad, politiskt och privat och precis nu skjuter en kille en annan kille framför en grillkiosk någonstans.

Jag kan inte låta bli att tänka på Rita Lundqvists flickmålningar. Flickor stirrar uppställda, serieplatta, oftast mot en lika platt bakgrund. De slåss inte, utan står statiskt . Flicka fånge i flicka, målning efter . Att se Lundqvists flickor och Nilssons män i samma lokal skulle vara höjden av komisk förtvivlan.

Av Agneta Klingspor

Patrick Nilsson i Expressen: pennfajtande pojkar