Monika Marklinger reste till Tahiti i Gauguins fotspår, han som reste på jakt efter en ofördärvad, jungfrulig kultur av ädla vildar – en negation av västerlandets kapitalism och industrialism. Men hans dröm skamfilades brutalt av verkligheten, för ön hade redan börjat förfranskas av sin kolonialmakt. Och inte heller kunde den självutnämnde ”vilden” Gauguin förmå sig att äta den lokala maten utan livnärde sig på dyra franska konserver. Han levde i ett mellanrum.
Men i Gauguins måleri blomstrar hans paradismyt i fred. Den poetiska fiktionen överröstar verkligheten och stora delar av Noa Noa knycker han ogenerat från gamla romantiska reseskildringar. Hans konstnärliga fantasibygge inpräntar en exotisk bild av Tahiti, användbar också i hans marknadsföring i Paris konstvärld.
Gauguins Tahiti – det går knappast att uppbringa en bättre modell för en postkolonial teori som undersöker kulturer, inte som essenser utan som översättningar, oväntade hybridformer och en ständigt pågående produktion av identitet (det gäller också vår egen); processer som rymmer både förlust och förnyelse.
Monika Marklinger lyckas framkalla problematikens alla facetter i sina målningar på Galleri Flach, märkligt nog utan någon skarv mellan teori och praktik, mellan koncept och måleriskt hantverk. I hennes brett upplagda scenografiska målningar blandas tidsskikt, rum och blickar i stora, komplexa montage: figurer från Gauguins bilder, nutida invånare, reklamskyltar för hamburgare och Coca Cola, prostituerade och turister. Varje målning bär ett motto hämtat från Gauguins anteckningsböcker som ibland täcker hela ytan. Marklingers måleri är på en gång kraftfullt och raffinerat; det kan ibland påminna om mexikanskt eller amerikanskt 30-talsmåleri men färgen är brokigare och vildare, lösgör sig från realismen och gör utflykter i fritt måleriska och abstrakta partier.
Ja, det är framför allt måleri: en av målningarna är en självrefererande kommentar som visar upp penslar och palettens färgklickar, Gauguins och Marklingers verktyg. Men också fotografiet är närvarande i form av ett vykortsställ längs ena väggen, ett myller av färgrika vykort baserade på Marklingers egna fotografier från dagens Tahiti där kolonisatörens drömbilder obekymrat förvandlas till emblem i den egna turistindustrins souvenirer och marknadsföring.
Stockholm 2016-05-25 © Peter Cornell