href=”http://www.omkonst.com/13-rytt-ohlin.shtml”> Disa Rytt (måleri) och Karin Ohlin (objekt) arbetar med väsensskilda uttryck men det är slående hur de var för sig ställer omgivningen på tröskeln till ingenting i en existentiell bemärkelse, vid den punkten breder möjligheternas territorium ut sig.
Karin Ohlin på Galleri Flach, i Hudiksvallsgatans kluster av gallerier i Stockholm, renodlar sina objekt och finner föremål där inga tycks kunna sökas. Hon verkar återskapa eller tillverka modeller av hur upplevelsen kändes, den som leder in mot minnets väsentliga hållplatser: en instamatic-kamera, en guldinramad spegel, en fanerad glasdörr och högt över alla en gatlykta.
I utställningen återuppstår känslan av hur dörrvredet ligger i handen utan att dörren i fråga är i behov av sin ursprungliga funktion att separera ett rum från ett annat. Låsplattan finns utan nyckelhål och lås. Dörrarnas mått skiftar med en förskjutning som endast är rytmiskt och rumsligt motiverad, för att låta öppna minnet av den tidigare korridorens möjliga utfall.
Själv minns jag resan under gatlyktornas monotona spårande i nattmörkret halvt sovande i baksätet på en bil. Eller den utanför fönstret när man var på besök och hade ledsnat på de vuxnas samtal och istället försjunkit i omvärldens tingsliga magi och underfundiga kontaktsökande hälsningar.
Kameran, den som gav kvadratiska bilder med datumstämplade vita kanter som fort bleknade, finns i utställningen återskapad som attrapper: inåtvända och uppåtvända. I dem vänder sig det blinda kameraögat endast till intet. Men något häpnadsväckande händer när man försöker reproducera Karin Ohlins verk, då väcks de till liv fångar och retas med sin betraktande omgivning och avslöjar sig som de repliker de faktiskt är och subtilt uttalar.
