Plötsligt visas ett mängd tematiska grupputställningar i Stockholm: på Tensta konsthall och Marabouparken, liksom på ett flertal kommersiella gallerier, som Roger Björkholmen där man visar en grupputställning med abstrakt måleri, och Nordenhake där man samlar konstnärer som förhåller sig kritiskt till språket i Thinking and Speaking. Kan man dra några slutsatser av detta lokala uppsving för grupputställningen som form? Antagligen inte. Men det kan konstateras att intresset, åtminstone i ett par fall, förknippas med en vilja att placera sig hitom eller bortom de relationella, dokumentaristiska och aktivistiska praktikernas dröm att överskrida den vita kuben mot ett mer sant, direkt, eller politiskt utbyte med konstens utsida.
Låt oss se närmare på två av dessa utställningar: Awating Immanence, curaterad av Peter J. Amdam, och Döden som sover, curaterad av Carl Fredrik Hårleman. Den förstnämnda samlar en grupp, företrädelsevis, norska och svenska konstnärer ur curatorns egen generation – från stjärnor som Matias Faldbakken och Gardar Eide Einarsson, till mindre etablerade namn som Hanna Lidén – och visas på konsthandlaren och konstsamlaren Carl Kostýals nyöppnade utställningsrum i en utrymd kontorslokal på Kungsholmen. Hårlemans utställning på Galleri Flach är mindre spektakulär och pengadoftande, och samlar en, företrädelsevis, yngre generation av nyutexaminerade konstnär
