Patrick Nilsson på Uppsala konstmuseum
Publicerad den 31 oktober 2013.
Vid en första anblick, en positiv livsinställning och de färdigformulerade referenser som minnesbanken associerar till, ter sig Patrick Nilssons konstnärliga uttryck inte uppseendeväckande; snarare smyger sig ett igenkännandets grå, eller beige, långsamt närmare… men, det är ju svart/vitt, nej… men, det stämmer liksom inte, det är upp och ner – liksom omvänt, perverterat.
I sviten ”You Don’t Have to be a Weather Girl to See Where the Wind is Blowing” (torrpastell, kol och blyerts, 2006-2013) är bilderna indelade i tre skikt: himmel med gråsvarta moln, mellanskikt bestående av byggnadslänga i beigeblacka färgtoner och ett nedre skikt befolkat av tecknade figurer i aktion; människor i samspel framför institution eller bostäder. Men så fastnar blicken på figurerna. Jag blir tvungen att omvärdera mitt första intryck och skifta fokus, finner det svårt att ta till mig och omdefiniera det jag faktiskt ser, det som faktiskt utspelar sig, och att hitta formuleringar. Människorna befinner sig i ruskiga våldssituationer – inte i lek och vardag som mina erfarenheter intuitivt bestämde sig för att uppfatta. På samma sätt är det med ”Paved Paradise” (2011), byggnaden som svävar upp-och-ner med trottoar och gata i det övre skiktet och himlen nedanför – jag har svårt att acceptera det jag ser, känner att mitt huvud vill dra sig åt sidan för att vända på synintrycket. Och visst är väl titeln motsägelsefull?
Problematiken tycks genomgående i utställningen; yttre och/eller inre konflikter formuleras, i olika bemärkelse, i text och bild – det skrivna språkets uttryck innehar nämligen en stor roll i Patrick Nilssons utställning. Vill vi se och förstå eller avskärmar vi oss, döljer, försöker övertyga oss själva om något som inte är sant – hur mycket kan man manipulera sig själv och andra? I teckningssviten ”Sensmoral or Death” (2001) utspelar sig en inre dialog, nedskriven på papper; förstärkt med pilar och inringade ord, mörkad genom överkladdade rader och överklistrade stycken utgår resonemanget från det korta påståendet: ” Det skulle vara kul att åka till Auschwitz”. Hur man än uttrycker sig, ursäktar och omformulerar blir det fel, hur många överstrykningar och pilar man än gör så blir det inte bättre – man kan inte besvärja sig och frigöra sig genom att byta ord eller dra streck över. Dels är de uttryckta tankarna enligt överenskommelse inte accepterade och dels förändras inte sanningen av formuleringskonsten. Med våra erfarenheter förstår vi vad ”Patrick” vill uttrycka och hans dilemma, men kan vi hjälpa honom till rätta utan att själva trassla in oss? Är problemet svartvitt eller får vi nöja oss med att gömma oss i det grå?
Installationen ”Svart och vitt”(1996) fyller nästan hela golvet i ett av utställningsrummen, den består av masonitbrickor som står lutade mot varandra, för att hålla helheten/konstruktionen uppe, ena sidan är svart den andra vit. Säkert bildar brickorna ett slags mönster i någon mening men ter sig mest som en labyrint utan framkomliga vägar, återigen: lurad och förvirrad. Men om man skulle vända på någon bricka här och var, luta en svart bricka mot en vit, eller en vit mot en svart… vad skulle hända då, skulle något förändras, eller skulle allt falla samman och bilda en grå massa?
En hel vägg med svarta stiliserade siluettporträtt i cirklar, större solitära i ram eller många mindre uppradade inom ramens gränser. Genast refererar jag till förra sekelskiftet, romantik och välkända profiler som Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Carl Larsson, en annan minnesbild som dyker upp är en siluett av ett indianhuvud med utstickande fjäder. Aha, det är attributen som fångar blicken, inte egentligen människorna; skulle kunna vara en pensel, hatt med hårnålar och stålpenna – vackert, ja, jo – men meningen och sammanhanget då? Givetvis är det inte som jag först uppfattade det, och det borde jag ha lärt mig vid det här laget: i varje siluetts skalle finns ett föremål instucket, ett föremål som har orsakat tillståndet döden; som en yxa, en kofot, en osthyvel, en borrmaskin eller en penna. Det är inga söta porträtt utan ett fortsatt frosseri i våld.
Två poler – pol och motpol; förvirrat irrande mellan svart och vitt, rätt och fel, ont och gott, ljus och mörker, himmel och jord, upp och ner, våldsverkare eller offer, liv eller död, jaga eller jagas, vill/vill inte, paradis/helvete. Det som uttrycks och det som inte uttrycks. Och så det beige, eller grå – och med vilka konsekvenser? Hur man än virrar mellan polerna, tolkar och omtolkar, försöker försköna, se något annat än det uppenbara, så tvingas man som betraktare till reflektion att förhålla sig till det man faktiskt ser – det meningslösa våldet. Att förvara tända ljus i en hermetiskt sluten låda (”Ljuslåda, 1994) kan bara sluta på ett sätt; man kan betrakta livslågan och ljuset så länge syret räcker sedan återstår mörkret, döden.
Medan den egna rörelsen mellan svart och vitt pågår kan man vila och dra sig tillbaka i det grå tillståndet, gömma sig bakom eller smälta samman med de beigea väggarna – när balansen är som bäst väger parterna lika och tar ut varandra, blir grå, men det förändrar inget. Verkar det hopplöst?
Utställningen är inte grå, den tvingar besökaren att öppna ögonen, våga se och möta – reflektera, omvärdera och söka det segrande ljuset som inte står att finna i utställningen.
Adress: Uppsala slott, ingång E
Utställningen pågår under perioden 19/10 – 1/12
Marit Jonsson (text), Patrick Nilsson (foto)
