I stora rumsliga installationer på Liljevalchs och i en kompletterande utställning med objekt, utskrifter och video på Galleri Flach presenterar han nu ett antal komprimerade utsnitt av omvärlden – typiska uttryck för Lundbergs kärva humanism. Tiden, minnet och livet som process är hans inarbetade teman, ofta gestaltat genom avancerad teknik.
I en lång bildserie på Flach ser vi sovande människor, där kameran aktiverats varje gång någon rört sig. Vi kan följa nattens oroliga förlopp genom tidsangivelserna, och möjligen är de långa bildlinjerna på väggen orsakade av ett välmenande öga. Bevakningen till trots. Tolkningen förefaller trolig genom proteserna som ligger på en skumgummimatta intill, och fallskärmen som är placerad på golvet. Det handlar om objekt som kommer oss till undsättning.
På Liljevalchs rör det sig främst om olika redovisningar av ett omfattande material från Slussen. Lundberg monterade en kamera högst upp på Katarinahissen, och under ett år spelade han in hur människor, bussar och bilar rörde sig över torget vid t-banan och Stadsmuseet. Dokumentationen pågick oavbrutet, dygnet runt. Platsen är naturligtvis högaktuell genom den pågående ombyggnaden, men egentligen kunde den nog legat var som helst. Huvudsaken för Lundberg var att där var mycket folk i rörelse; att det var en plats vi passerar dagligen.
Verken visar, i omvandlad form, spåren av våra förflyttningar över torget, mellan tunnelbanan och bussarna. Dessa rörelser som vi utför nästan i sömnen, och med en tvärsäker riktning. Här handlar det inte om att strosa runt på måfå, tvärtom vill vi komma så fort som möjligt från A till B. Dessa punkter – bostaden och arbetsplatsen – ligger dessutom utanför utsnittet som Lundberg presenterar; det vi ser är endast en genomfart, närmast en icke-plats.
Tanken ger Lundbergs verk en spöklik karaktär, som om det vi ser egentligen inte har någon direkt förankring i verkligheten. Materialet har förvandlats från vardaglig dokumentation till suggestivt bildberättande. Små prickar förflyttar sig över bilderna och lämnar linjer efter sig; svarta i ett verk och vita i ett annat. Avbildandet sker maskinellt – genom en anonymiserad blick – och syftet bakom rörelsernas registrering är oklar. Det är däremot tydligt att det handlar om en övervakningsprocess. Vi känner igen det neutrala utseendet från bevakningskameror och monitorer.
De grafiskt precisa bilderna fylls på vart efter och gör att vi också så småningom identifierar arkitekturen vid Slussen. Husen avtecknar sig som kusliga mellanrum, som glapp i luftrummet där våra stressade kroppar rört sig. Bilderna återger en sorts inverterad plats och förstärker intrycket av en trögt flytande tillvaro.
Mikael Lundbergs specialkonstruerade program har letat sig igenom materialet enligt speciella inställningar. Alla rörelser under en viss hastighet har fastnat i bilden; det gör att även fåglarnas flykt är synlig. Och de ritar andra banor, rör sig efter en annan kompass än vi. Den tanken ger lindring i mörkret.
Magnus Bons