Det är rätt kaxigt att öppna sin första separatuställning på ett kommersiellt galleri så som Julia Selin – född 1986, utbildad på Umeå konsthögskola – gör med en serie av fem riktigt stora målningar. Suget in i deras jordiga mörker utmed Flachs ena långvägg blir mäktigt. Konsthösten är här och när gallerisäsongen inleddes härom torsdagen var det med ett så stort och hungrigt vernissagemingel att galleriklustret kring Hudiksvallsgatan flankerades av foodtruckar.
I ”Marken sviktar” är Julia Selins kolorit rödbrunaktig mot svart. Hennes måleri är kroppsligt, sinnligt och abstrakt. Man ser spår av fingrar som dragits genom såväl valkigt pastosa som transparenta, liksom laserade, färglager. Tittar man noga kan man hitta fotavtryck. Aningen att Naturen med stort N är en viktig referenspunkt infinner sig helt osökt. Varje generation upptäcker världen på nytt, men hade Julia Selin använt sig av gamla Beckersfärger hade de kunna haft etiketter som ”krapplack”, ”sienna”, ”bränd umbra”, och ”grönjord”.
”Marken” i utställningstiteln, är det skogarnas multnande botten, västerbottniska träsk, kanske komposterad humusfärgad förgänglighet i största allmänhet? Sak samma – naturen fortsätter sin comeback i samtidsmåleriet så som den gjort hos bland annat Andreas Eriksson, som ställde ut stort på Bonniers konsthall tidigare i år. Men jag skulle påstå att naturen hos Julia Selin är mer besjälad och romantisk, mer ”tysk”.
Ett flertal mindre målningar är mer koncentrerade, men också mer slutna, inte lika intensiva som de i XXL-format. När dukarna får vara omkring två gånger två meter bränner Julia Selins måleri till. Ytan ökar betydelsen, stort blir bra. Medan ögat villigt letar sig in i bildernas mörker kan tankarna vandra fritt till 1980-talet och dra sig till minnes konstsamlaren Fredrik Roos epok.
Det var länge man såg något liknande på en galleridebut.
Julia Selin: ”Utan titel”, 2014.
