12 2020

I Jakob Solgrens utställning Berget visas ett antal konstverk, vilka tillsammans gestaltar ett samtal om att söka ett språk. Det är ett sökande nog många av oss kan känna igen. Det handlar om ett visuellt språk för de inre bilder och den inre verklighetens erfarenheter som är i ständig tillblivelse och som utgör en grundsten för vilka vi är och för hur vi ser, söker och tolkar omgivningen omkring oss. I konstnärers arbete möter vi bildvärldar som antingen befäster eller utmanar oss. Vi gillar och ogillar. Vi tar emot och stöter ifrån. Bildens och konstverkens språk blir till mentala resor som både bekräftar och bjuder oss motstånd. För denna dualism har Jakob Solgren ett stort intresse, lika mycket för den bild som når fram som för den som inte gör det och är svår att tyda. ”Antingen talar min bild till mig, eller så talar den inte till mig”. Så direkt formulerar sig Jakob Solgren i beskrivningen av den inre dialog som pågår mellan honom och hans egen konst men också med andra konstnärers verk. Mellan detta ”antingen talar min bild…eller inte” finns ett kraftfält och ett antal frågor som han i sina konstverk konfronterar och söker fånga in. Som ett ständigt sökande efter konstverkets yta och djup.

Utställningen Berget rör sig mellan måleri, fotografi och skulptur som på olika sätt söker en språklig och visuell tydlighet. Mot en målerisk bakgrund framträder fem olika objekt i lika många målningar, fångade genom en kameralins: en flöjt, en tratt, en sten, ett rivjärn och en knådning. I några av målningarnas duk finns även ett eller två hål utskurna, likt ögonhålor. För Jakob har varje enskilt objekt en särskild betydelse: ett rop, att fånga, en strävan, att fylla, en grund (att stå på). Objektens exakta närvaro genom fotografins rena återgivning kontrasteras mot den måleriska bakgrundens svepande gest som drar fram likt en vågrörelse över duken. Dukarnas språklighet är både tydlig och kryptisk. Jakob skriver om spår av röster som har funnits och finns kvar. ”Spår av röster och individer vävs in i det som blir”. Det beskriver något om konstverkens tillblivelse.

Också skulpturerna som existerar i dialog med målningarna talar i rena, enkla former. Tre lerkärl av rödbrun jord liksom fångar upp det som faller medan en kopparstav på en sten strävar uppåt, mot himmeln. Rörelsen finns i skulpturernas riktning och i verben som utkristalliserar sig ur språket: falla, fånga, fylla, och så vila. Stenens vila och kopparstavens strävan. ”Bestig berg som skall bestigas!” skriver Jakob. Det är en hänvisning till berget (utställningens titel) och samtidigt en metafor för livet själv. Är det en liknande rörelse vi ser i en liten målning av konstnären Lennart Rosensohn (1918 – 1994) som också finns med i utställningen? Den föreställer en man, avbildad i profil som tar ett kliv framåt och skjuter något framför sig. Han är framställd i ljusa, klara, transparenta färger och befinner sig helt klart i annan tid och i en annan tillvaro. Målningen kan uppfattas som ett eko eller ett rop från en avlägsen plats, och etablerar en sorts linje mellan olika möjliga världar. Kanske är det ett självporträtt? Kanske en bild av en rörelse från en plats till en annan? En rörelse i tid och i rum, konstnärens egen resa.
Text: Eva-Lotta Holm Flach

”Den motvillige konstnären”
Text: Dan Wolgers

När Jakob Solgren tar sig an sitt öde, eller när hans öde tar sig an honom, då mynnar alla komplikationer och händelseförlopp i att han än en gång nödgas att gå till ateljén och ställa sig att måla. Eller, om makterna är blida den dagen, att ställa sig att bända och banka på något. På något, för att utvinna ett eko eller en resonans. Om inte inom honom själv, så ur betraktaren.

Den förste betraktaren är ens mor. På det viset kan varje konstbetraktare sägas vara ens mor. Och konstnären beskådar därför också betraktaren (som vore hon hans mor), men på avstånd. Detta avstånd är Solgrens bestämmelse att övervinna. Därför hamnar han i ateljén, och ateljén ligger nedanför berget, berget av arbete.

Arbetsnamnet på denna utställning var ”Berget”. Verktygen för att ställa samman utställningen var en flöjt, en tratt, ett rivjärn, en sten och en bearbetad, berörd, bränd lerklump. Inget av dessa föremål har rörliga delar, de är fastställda. Låsta, med ett annat uttryck. Eller döda. Men flöjten fortplantar toner, tratten samlar, rivjärnet fördelar, stenen blir till stoff och av stoffet blir lera, att beröras och bearbetas med händerna. Lera är därför Solgrens urmaterial. Inte för ett ögonblick tror jag att Solgren har resonerat i dessa banor, att han skulle syssla med rebusar. Men hans knackande på den resonanslåda som ateljén kan sägas vara ger genklang, stenen vittrar.

Solgren har många gånger målat himlar. Blå himlar, med moln. Ändå är det i verkligheten inte den tomma himlen som är blå; det är himlens själva ljus som är blått. I denna utställning är himlen brun, eller kanske rättare sagt lerfärgad, jordfärgad som urstoff. Som om Solgren tittar djupt i fasta marken, bland rotfästen, och kanske sitt ursprung. Andra färgtuber ger annan resonans och penselföring, annat ljus, annan grund, annan insikt och kunskap, andra landskap.

Intill målningarna, vilka inom sig omramar verktygen (i fyrkantiga moln), står på golvet kärl av lera. Snarlika, men individuella, som människor i en folkmassa ter sig, eller som moln ter sig, eller som liknöjda betraktare ter sig. Kärlen är tomma, som om de inte något har kunnat behålla. Det kan inte flöjten, tratten eller rivjärnet heller göra.Den som kan och ska behålla något är den kärleksfulla betraktaren, det måste hon göra.Utan betraktaren (som moderlig härbärgerare av konstnärskapet) är konstnären ingenting. En ljudande flöjt bara, en klump formbar lera, ett hjälplöst spädbarn utslängt i världen, från berget av kärlek
.
Inte undra på att Solgren är motvillig.