Poesi i sak ställd på sin absoluta spets. Föremålen på Karin Ohlins utställning är presenterade och återgivna med en knivskarp minimalism; ja, återgivna, för det som vi först kan ta för readymades – kameror, beskurna speglar, dörrar, lyktor – är artefakter, tillverkade i ett minutiöst hantverk.
Hon bjuder inte på något utom denna nakna saklighet. Och ändå bär hennes föremål på ett psykiskt drama, som kan påminna om amerikanen Robert Gobers vardagsobjekt. En barndom, en fenomenologi?
I kamerorna – apparater för seende – är objektiven blinda, riktade mot taket eller bortvända mot väggen. Speglarna annars så villiga att kommunicera och byta ögonkast står på golvet och speglar på sin höjd golvet och våra skor. Också de glasade 70-talsdörrarna står lutade mot väggen, saknar låskolv och bakom glaset en stum vägg. Det slutna lockar/tvingar oss att titta, se efter och pröva.
Karin Ohlins föremål beskriver en båge mellan ett slags asketisk autism och en lidelsefull vilja att samtala och se, se på nytt. Konstnären har omsorgsfullt kopierat bruksföremål som dock inte gör sin tjänst. Konst gör inte tjänst, konst håller hemligt, bevarar integritet, öppnar och sluter sig.
Peter Cornell
