När jag läste konstvetenskap på 1980-talet var machomålare som Pablo Picasso och Paul Gauguin fortfarande hjältar, och standardverket H W Jansons ”Konsten” var en näst intill manligt enkönad och helvit konsthistorieskrivning.
Det känns oerhört länge sedan, tänker jag på Monika Marklingers utställning på Galleri Flach, där hon satt tänderna i Gauguins Tahitiäventyr på 1890-talet. Marklinger har tidigare ägnat sig åt sociopolitiska projekt i bland annat Indien. Nu har hon varit på Tahiti, som hon utforskat utifrån Gauguins berömda reseberättelse ”Noa Noa”. Detta uppenbart med koll på både feministisk och postkolonial teori.
Resultatet är stora, färgstarka akrylmålningar, där Marklinger har mixat ihop utsnitt från egna fotografiska förlagor och Gauguins Söderhavsidyller skymtar förbi. Det är ögonblicksbilder från ett myllrande strand- och gatuliv med butiker, barer och turistfällor – där Gauguins bildvärld mjölkas ur på allt ifrån affischer till kakförpackningar. Polynesisk konst är också insprängd i målningarna och över montagen ligger citat från ”Noa Noa”.
Det är här, mellan text och bild, som bråddjupen öppnar sig.
Jag återvänder till Gauguin-boken som jag fick i present på 80-talet. Då njöt jag av alla färgreproduktioner – expressiva, primitivistiska träsnitt, akvareller och teckningar av människor och landskap i brinnande färger. Men jag läste nog aldrig hela texten. Nu hittar jag det obehagligaste citatet redan i del ett av ”Målaren berättar”: ”Mau Tera – prends celle-ci”, som också är titeln på Marklingers starkaste målning.
Det Paul Gauguin beskriver i sin ”Noa Noa” gör honom inte bara till rasist och sexturist med vår tids glasögon, utan också pedofil. Gauguin tar sig en ”fru”, Tehura, som bara är 13 år.
Gauguin beskriver hur han i Tahitis huvudstad Papeete blev ”äcklad av all europeisk bjäfs” och därför sökte sig ut till ”infödingarna” i urskogen. Men där kände han sig ensam. Enligt Gauguin pekar åldermännen då ut en kvinna – ”ta den där”. Han påstår dessutom att ”mau” betyder gripa och för maorier var det liktydigt med en tyst, brutal akt. Närmast en våldtäkt, vilket Gauguin inledningsvis påstår sig inte ha mod till.
I Marklingers målning grupperar sig lättklädda kvinnor i ett gathörn, flera i tidiga tonåren, andra lite äldre och några med småbarn. Det är kväll och det mesta signalerar prostitution, särskilt i kombination med Gauguincitatet, som fogats in på skyltar i gatubilden.
Det är kanske ingen nyhet att kvinnohandeln och den allmänt hårda exploateringen av Tahiti fortsätter – efter de franska kolonisatörerna drivs den i stället på av turistindustrin.
Men i krocken mellan bild och text visar Marklinger effektivt hur Gauguin var en del av allt detta – han som ville vända den västerländska materialismen ryggen och sökte det ursprungliga, rena och ”äkta”. Något han marknadsförde hårt i sina skildringar av ett jordiskt paradis, med halvnakna tahitiska kvinnor förföriskt smyckade med blommor. Det påverkade inte bara publiken i väst utan också den polynesiska självbilden.
Citaten som Marklinger valt blir än värre med vetskap om Gauguins biografi och hans beteende på Tahiti. När han reste 1891 var han 43 år och övergav inte bara sin fru utan också fem barn. Det han beskriver i ”Noa Noa” gör honom inte bara till rasist och sexturist med vår tids glasögon, utan också pedofil. Gauguin tar sig en ”fru”, Tehura, som bara är 13 år. Och som han sedan lämnar åt sitt öde när han måste återvända till Frankrike.
Marklingers konstnärliga metod, där trycket från texterna får bildbyggena att spricka i sömmarna, gör att insikterna kryper in under skinnet.
Birgitta Rubin
